Var är mitt klingande jungfruskratt
Det blev den fråga jag utgick ifrån, när jag på talet fick uppdraget att utforma en överlåtelsebön för Svenska kyrkans handbok. Alltså en text som hela församlingen förväntas instämma i. Om man har en bild av Gud som allomfattande kärlek är det en glädje och lättnad att överlåta sig. Men för många gudstjänstfirande är tilliten till Gud blandad med rädsla. I det här sammanhanget tänker jag på en överlåtelsebön av Charles de Foucauld.
Dagen svalnar
Under talet tillbringade jag någon vecka om året på Karmelgården, karmeliternas gästhem i Skåne. Där inleddes dagen med inre bön i kapellet — en timme i tystnad som avslutades med en gemensam överlåtelse:. Fader, jag överlämnar mig till dig. Gör med mig vad du vill.
Edith Södergran – ”Dagen svalnar”
Vad du än gör med mig, tackar jag dig. Jag är redo till allt, jag är med på allt. Må bara din vilja ske med mig och med allt skapat. Jag önskar ingenting annat, min Gud, ty du är min Fader. För mig var det lycka att efter lång meditativ tystnad uttala denna bön i gemenskap med andra — och mena vartenda ord. Det underbara var tacksamheten över att det finns någon i universum att rikta sitt förbehållslösa förtroende till, sin hängivenhet — utan risk för att bli förminskad, misstolkad och utnyttjad.
Själv hade jag lärt känna Fadern som villkorslös kärlek, men det har ju inte alla. Många har en bild av Gud som mer eller mindre missnöjd och krävande. Att till en sådan Gud säga Gör med mig vad du vill. Vad du än gör med mig, tackar jag digkan vara som att säga ja till att bli krossad — och dessutom förväntas tacka för detta. I vetskap om att många upplever Foucaulds förtröstansfulla ord som hotfulla och skrämmande, har jag aldrig velat använda dem i en andakt tillsammans med andra.
Barmhärtighetens var är mitt klingande jungfruskratt behöver ingen vara rädd för. Jag ser bara en anledning till överlåtelse, en enda: För kärlekens skull. Lättnaden och lyckan att i kärlek överlåta sig åt den allt omfattande kärleken. Som en sammanhållande bild för den bönen valde jag Paulus ord om skatten i lerkärl : Den gudomliga kärleken i det mänskligt kantstötta och sköra.
DU som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja — allt i mig känner du och omsluter med ömhet: det svaga likaväl som det starka det sjuka likaväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse.
Dagen svalnar..., Edith Södergran - dikttolkning
Jag prisar din vishet du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl. Den här texten kom med i Kyrkohandboken — men tyvärr utan lerkärlet i centrum. Av skäl jag inte känner till lyftes en bärande vägg i bygget bort. Uppmaningen Fyll mig med ditt goda ingår i bilden av lerkärlet — och dinglar lite vilset utan sitt kärl. Denna starka eviga längtan att ge sig hän!
Att spränga sina gränser och omfamnas av det som är större. Att uppgå i, att bli ett med. Hur handskas med en sådan längtan? Inte sällan leder den till besvikelse, förtvivlan, desillusionering. Den är alltför överväldigande för att riktas till någon eller något här i tiden: en enskild person, en grupp, en ideologi, ett projekt, en rörelse…. Det dubbla kärleksbudet framstår för mig som en befrielse från orealistiska förväntningar på att bli alltigenom sedd, förstådd och älskad av en medmänniska.
Margareta Melin
När Jesus fick frågan vilket bud som är det viktigaste av alla, svarade han: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv.
Detta bud är inget krav, ingen börda utan en livgivande ordning, en form som gör det möjligt att leva i fred med sig själv och varandra. Att älska sin nästa som sig själv — och sig själv som sin nästa — det är inte så omöjligt och ovanligt som man tycks tro!