Känner att man trivs mer med barn är vuxna
Från födelsen till vuxenlivet: En ny förståelse av barns empatiska förmåga och hur vi som samhälle kan främja den. I denna utförliga genomgång undersöker Jesper Juul empatins betydelse i barns utveckling och förhållandet mellan empati och medkänsla. Juul belyser de vanliga missförstånden kring empati hos barn och hur dessa ofta orättvist stämplas som självupptagna eller empatilösa.
Genom att utforska forskning och reala exempel understryker Juul att barn föds med inlevelseförmåga, men behöver goda exempel för att utveckla den fullt ut.
Kakor på scb.se
Han riktar också uppmärksamheten mot de faktorer som kan störa eller förstöra denna medfödda förmåga och betonar vuxnas roll i att ge barnen verktyg och förståelse för att uttrycka och använda empati på ett hälsosamt sätt. Juul uppmanar till en mer nyanserad och förstående attityd gentemot barns emotionella förmågor, och till att bryta den skadliga praxis som leder till felaktiga bedömningar och omsorgslös behandling av våra unga.
Barn är födda med inlevelseförmåga och för att utveckla sin empati behöver de tid och många goda exempel att lära sig från, och med, i vardagen. Några få barn förlorar förmågan till empati eller får den förstörd, och därför saknar de också medkänsla. Psykoanalysens grundare, den österrikiske psykiatern Sigmund Freud, trodde inte att barn var födda empatiska, utan snarare egocentriska och enbart styrda av sina primitiva drifter, och sedan dess har det varit ett viktigt tema både för forskare och praktiker som intresserar sig för barn och deras utveckling.
Först när forskarna började studera spädbarn i samspel med sina mödrar förändrades bilden radikalt. Då blev det tydligt dokumenterat att barn är födda med förmågan till det som professor Daniel N. Därmed är vi tillbaka vid det grundläggande i människans förmåga till empati — förmågan till inlevelse, att känna och sätta sig in i den andres känslor. Barn är som sagt födda med denna förmåga, och en del av deras uppmärksamhet är nästan ständigt bunden till att vara medveten om hur föräldrarna mår — både i sig själva och tillsammans.
Förmågan till empati förstås ofta som förmågan till medkänsla, men det är faktiskt något annat. Medkänsla kräver att man har haft liknande upplevelser och känslor som den man känner med.
En liten flicka på 4 år hade tillsammans med sina föräldrar flytt från krigets helvete och det enda hon hade fått med sig var en fin liten röd lackväska. Här fanns både inlevelse och medkänsla. Man satte en social och kulturell standard som barnen så att säga måste lära sig utantill, innan de som unga och vuxna kunde utveckla förmågan till empati. I vår tid har en del av denna uppfostran fallit bort, och vi hör ibland klagomål om att dagens barn och ungdomar saknar empati, social kompetens, medkänsla, är självupptagna osv.
Enkla metoden stärker din relation till ditt barn
Ofta menar man att barnen verkar ouppfostrade och kravet på deras empati får därför en moralisk karaktär. Det finns mycket få barn vars beteende i tre-fyraårsåldern avslöjar att deras medfödda förmåga till empati inte har utvecklats eller kanske har förstörts. De lägger inte märke till när de gör andra illa, och inga moraliska förmaningar gör intryck på dem. Vi återkommer till dem lite senare.
Att barn måste leva ut den vuxnes medkänsla i praktiken är varken rättvist eller empatiskt. Detta måste läras, och det tar lång tid och kräver många goda exempel från föräldrar och andra som är med barnen på daglig basis. Lisa sitter i sandlådan och leker med en kakform. Mathias blir intresserad och sträcker sig efter formen, men Lisa vägrar att låta honom få den.
Mathias gråter. Vad bör Lisa göra? Det snabba traditionella svaret skulle vara att Lisa måste låta Mathias låna formen eftersom han är så ledsen.
Empati – det som skapar meningsfulla relationer och trivsel
Man måste lära sig att dela, säger de flesta vuxna, men är det verkligen sant? Är det en allmän sanning om förhållandet mellan människor att vi alltid bör ge den andre det han eller hon vill ha om de blir ledsna? Ska den åringen ge sin pojkvän sex, för att han annars blir ledsen? Ska den vuxna sonen välja att besöka sina föräldrar när det passar dem, för att de annars blir ledsna?
Ska den studerande hålla fast vid en utbildning han inte trivs med för att hans far blir ledsen? Ska kvinnan ge upp den månatliga träffen med vännerna, för att hennes man saknar henne? Nej, väl! Livet är inte så enkelt. Lisa leker bra med sin bakform och hon känner att Mathias blir ledsen. Det är anständigt mänskligt samarbete. Det som ofta händer i sådana konflikter mellan barn är att den vuxna får medkänsla med det olyckliga barnet och kräver att det andra barnet lever ut den vuxnes medkänsla i praktiken.
Det är knappast varken särskilt rättvist eller empatiskt. Det betyder inte att vi som människor inte ska lära oss att känna och ta hänsyn till varandras känslor, men det lär barnen först och främst tillsammans med föräldrarna och med hjälp av den empati och medkänsla föräldrarna låter flöda till barnen.