Var fanns snapphanarna

Snapphanarna och kampen mellan Danmark och Sverige om

I norra Skånes skogsbygd, uppe mot gränsen till Småland, existerade vid tiden för Skånes övergång till Sverige ett ålderdomligt bondesamhälle. Vägarna var få och de stigar som fanns var bara kända av bygdens folk. Skogsbygden var rik på människor och hemmanen gårdarna var ofta överbefolkade. Det var inte ovanligt att flera familjer bodde på samma gård. Under missväxtåren var invånarna ofta tvungna att bege sig ut på vandringsstråt eller söka sig till skogen för att finna mat.

Självägande bönderna Kärnan i skogsbygdens befolkning utgjordes av de självägande bönderna.

Snapphanar och friskyttar

Bondesamhället hade få förbindelser med den statliga överheten men hade i stället en rikt utvecklat inre självstyre. Statsmakten representanter var i första hand länsmännen, som själva var bönder. De räknade sig själva oftare som böndernas förtroendemän än som redskap för kungen. Detsamma gällde ofta för kyrkoherdarna. Göingebönderna hade goda förbindelser med smålänningarna på andra sidan gränsen, och deras handelsförbindelser avbröts inte under krigen utan det hände att de slöt bondefreder med varandra istället, ett slags överenskommelser om att de skulle uppehålla freden sinsemellan.

Danska tiden Under den danska tiden hade skogsborna fått vara i fred med sina lagar. De betalade sporadiskt sin skatt och jagade i kronans skogar och röjde ny väg i vildmarken fastän det var förbjudet. Situationen förändrades efter freden i Roskilde då bland annat Skåne och Blekinge tillföll Sverige. Skåne hade vid den tidpunkten tillhört Danmark i nästan år och det tog lång tid för befolkningen i de sydsvenska landskapen att känna sig som svenskar - de kände sig lika var fanns snapphanarna som de som bodde i Köpenhamn.

Skåningarnas lagar, samhällskick och kyrkoordning var dansk och de lärda männen i Skåne hade fått sin utbildning i Köpenhamn. Loshultskuppen När den danska kungen Kristian V landsteg i Skåne i juni blev svenskarna tvungna att snabbt utrymma landskapet. Under reträtten blev Karl XI:s krigskassa kvarlämnad i närheten av Loshult. Kassan bestod av stora kopparplåtar till ett värde av cirka 50 daler silvermynt vilka förvarades i flera tunnor.

Ryktet om att kassan blivit kvarlämnad spred sig och budkavle gick genom socknarna med signal om uppbåd. Cirka bönder och bonddrängar troligen flerafrån bland annat Loshult, Osby, Hästveda och Broby socknar samlades för att överfalla vakterna och ta pengarna. Efter att nio stycken av vakterna dödats flydde de återstående tillbaka över gränsen, med några av kärrorna.

Återstoden delades mellan bönderna och de danska ryttarna. Hösten När Karl XI kom tillbaka till Skåne på senhösten valde bönderna att alltmer hålla sig i stillhet. Vintern samma år började danskarna organisera kompanier av frivilliga uppe i skogsbygden som de kallade för friskyttar. Svenskarna däremot kallade dem för snapphanar. Snapphanar har kallats för både rövare, banditer, partisaner, motståndsmän och friskyttar beroende på vem som pratat om dem — dock var "snapphane" alltid en nedsättande och förnedrande beteckning.

Den svenska militären kallade allt motstånd de mötte i form av beväpnade bondskaror var fanns snapphanarna "snapphanar". Till snapphanarna slöt sig många skogsbönder som fruktade för den svenske kungens hämnd. Grupperna utökades med fattiga äventyrslystna bonddrängar och bondsöner från överbefolkade gårdar.

patrioter, gerillakämpar eller banditer? - Historiska Media

Många var även fredlösa och vissa hade rymt från krigstjänst, deras gemensamma sak var dock att de alla ställt sig på danskens sida mot svensken. Under krigen hjälpte snapphanarna var fanns snapphanarna med att rekognosera och i vissa fall spionera på svenskarna och deras truppförflyttningar. Det var flera krig, bland annat Torstenssons krigKarl X Gustavs första danska krig och hans andra danska krig men framför allt Karl XI:s skånska krig " De bröt svenskarnas förbindelser och försvårade deras framryckningar genom att blockera vägar och broar.

Någon gång samarbetade snapphanarna i större grupper men för det mesta stred de i små. Obeskrivliga grymheter begicks på båda sidor. Svenskarna jagade snapphanar och för dem som infångades väntade en grym misshandel innan de avrättades. Eftersom snapphanar ansågs vara fredlösa var de också rättslösa, ingen rättegång behövdes för att döma dem till döden.

Snapphane fågel Snapphanar (danska: snaphaner) var det skällsord den svenska staten på talet använde om stråtrövare, bönder och styrkor som stödde eller deltog på den danska sidan i de dansk-svenska krigen under perioden, inte minst under Skånska kriget – i de tidigare dansk-norska landskapen och främst Skåneland, men även i.

Snapphane djur Begreppet snapphane var den svenska statsmaktens benämning för alla dem som på olika sätt kämpade mot den svenska militärmakten.

Vad gjorde snapphanarna Vilka var snapphanarna?

Vanligt var att de spetsades på en påle vilket gick till som så att de skar ett snitt i skinnet vid nedre delen av ryggen varefter de träddes upp — levande - på pålen som kom ut uppe vid nacken. Därefter sattes pålen ut till allmän beskådan, helst vid en livligt trafikerad väg - andra till varnagel. Hade de riktigt otur kunde de leva i flera dagar hängandes så här.

Dock var snapphanarna ganska grymma de också - de sköt eller skar halsen av de flesta svenskar som kom i deras väg. Fred I oktober slöts fred mellan Sverige och Danmark men snapphanarna fortsatte sin verksamhet.