Gudar under forntiden
Gudar under forntiden mytologi eller fornnordisk mytologi är den samling myter som fanns i Norden under förkristen tid, ofta starkt förknippade med vikingatiden. Mytologin och traditionerna är dock äldre och härstammar ur andra germanska myter. Den utövade religion, som i förkristen tid omgav dessa myter, brukar kallas asatroen benämning som kom i bruk på talet.
Med kristnandet av Norden kom myterna efter hand att föra en alltmer tynande tillvaro. Delar av myterna fanns på talet fortfarande bevarade i den nordiska folktron. De viktigaste källorna till dessa myter är den poetiska Eddan och Snorres Edda från talet. Den nordiska mytologin liknar till stora delar den germanska mytologineftersom de gamla sederna hos nordbor och övriga germanska folk var besläktade.
Källorna till myterna hos andra germanska folk är få, varför det är svårt att avgöra hur mycket som är gemensamt, kontinentalgermanskt respektive unikt nordiskt. Det är dock troligt att både kultennamnen på gudarna och berättelserna om dem varierat högst avsevärt mellan de olika folken både mellan olika regioner och olika tidsperioder. Den nordiska mytologin utgjorde aldrig ett sammanhängande religiöst system, varför man kan säga att Snorre Sturlasson med sin Edda var den som först sammanförde berättelserna till en helhet.
Den förkristna nordiska asatron var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse utan var snarare en etnisk religion eller naturreligionsom saknade grundare och fastställda lärosatser. Mytologin fungerade troligen som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten, som hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande, traditioner och värderingar i samband med naturen, vädret, årstiderna och mänsklig verksamhet.
Troligen så har de flesta av de förkristna myterna försvunnit, och de som vi känner till ur skriftliga källor utgör säkert bara en liten del av de myter som en gång berättades i Norden. De flesta uppgifter om den nordiska mytologin är därtill från kristna lärda, varför de knappast kan ses som förstahandsuppgifter eller rättvisande beskrivningar. Från järnåldern finns det även skriftliga källor för germanernas mytologi.
De skriftliga källorna är äldre för den mytologi som gudar under forntiden av de germaner som levde på kontinenten än för den nordiska mytologin.
Forntidens Egypten: Forntiden och antiken: Historia - SO-rummet
De äldsta är beskrivningar av romerska författare från de första århundradena före och efter Kristi födelse, framför allt av Tacitus i hans skrift Germania från 98 e. Samma olägenheter vidlåder till stor del yngre grekiska eller latinska källor: germanernas omvändelsepredikanters levnadsbeskrivningar, germanska stammars och kungars historia särskilt av ProkopiosJordanesGregorius av ToursPaulus Diaconus och Bedalagar, kyrkomötesbeslut, föreskrifter om kyrkobot särskilt av Burchard av Wormsdoplöften, påvebrev och predikningar.
Dessa källor lämnar dock en mängd viktiga uppgifter, särskilt vad folktron beträffar, till vilket uppgifter om senare tiders folktro ansluter sig. Ytterst få och obetydliga är de äldre mytologiska källorna på germanskt språk: MerseburgbesvärjelsernaNordendorfspännetanglosaxiska stamtavlor och glossor samt person- och ortnamn hos alla germanska folk, liksom antydningar i hjältesagor.
Till den nordiska mytologin är källorna vida rikare än hos andra germanska folk. Förutom källor av samma slag som de flesta hos dessa har de nordiska folken en rik inhemsk litteratur, mestadels på fornisländska. De mest givande mytologiska källskrifterna är de båda skrifterna gudar under forntiden namnet EddaDen poetiska Eddan och Den prosaiska Eddanmen viktiga bidrag kommer också från annan skaldekonst, saga och historia, liksom från de latinska historiska skrifterna av Adam av BremenThietmar av MerseburgSaxo samt Vita Anskarii "Ansgars liv" av Rimbert.
Även den samiska samt den finsk-ugriska mytologin har nordisk-liknande gestalter: Hora-galles TorVäralden olmai isl. Inslaget av schamanen Oden, de dödas nåjdär ett typiskt finsk-ugriskt kännetecken. De flesta underrättelser om den fornnordiska mytologin utgår från isländsk muntlig skaldetradition. Frågan har ställts om detta gods också tillhörde folkets tro och sed i hela Norden, eller om detta enbart var skaldernas gudar under forntiden, varav en del möjligen uppkommit genom kristna författares missuppfattning av forntida mytologiska föreställningar och uttryck.
Emellertid tycks rester i folktro, folksagor, och folkvisor, bilder på runstenar, samt lån av sagomotiv till närboende folkslag, bekräfta att de mytologiska föreställningar som framträder i de båda Eddorna dels varit bekanta i de breda folklagren och dels varit spridda över hela Norden.
Forntidens Egypten: Forntiden och antiken: Historia - SO-rummet
Gudar under forntiden nära kontakterna mellan de nordiska folken och det faktum att isländska och före dem norska skalder besökte konungarnas hov i alla de nordiska länderna gör det sannolikt att mytologin i stora drag var gemensam, även om det säkert också fanns en viss regional och lokal variation. Folktrons föreställningar om avlidnas själar och naturföreteelsernas andar återfinns i liknande skepnad hos många folk, och att de hos nordbor och övriga germaner varit väsentligen de samma intygas dels av överensstämmande folktro från yngre tid, dels av de gemensamma benämningarna för älvamarahuldradvärg och näck.
Om de germanska folkens gudatro finns några underrättelser ända från vår tideräknings början, och ett för dessa gemensamt drag är att utom trädfloder och berg vanligen tre, ibland fyra gudar uppges ha dyrkats: Caesar anger solenVulcanus elden och månenTacitus anger MercuriusHercules och Mars. I det saxiska doplöftet från talet avsvärjs " Thuner och Woden och Saxnot och alla de onda makter, som är i deras sällskap".
Vid offret hos tronderna på talet ägnades skålar åt Oden, Njord och Frö, och därnäst dracks Brages eller möjligen Tors skål. I Flatöboken nämns Tor, Oden, Fröja och asarna.
En djupdykning i nordisk mytologi: gudar, hjältar och legender
Av den germanska överföringen av de från romarna lånade namnen på veckodagarna framgår vilka germanska gudar åtskilliga av de latinska gudarna motsvarade. Att dies Mercurii översätts med onsdag eng. Wednesdayvisar att Mercurius motsvarar forntyskans Wodan ; nordiskans Oden, vars likhet med Mercurius är att båda förde de döda till deras boning.
Översättningen av dies Jovis med torsdag ty. Donnerstag visar på samma sätt att den romerske himmelsguden Jupiter ansågs motsvara den germanske åskguden Tor, som också återges med Herculesvilken också var gudar under forntiden och var beväpnad med en klubba, liksom Tor var beväpnad med en hammare. Översättningen av dies Martis med tisdag eng.
gudar under forntiden2
Tuesdayfornhög tyska Ziestagvisar att Mars är Tyr, som på fornsvenska hette Ti [ 1 ] och även att denne redan i urgermansk tid var en krigsgud. Ett annat binamn till samme gud var förmodligen det fornsaxiska Saxnotangelsaxiska Saxneat"guden med svärdet". Eftersom isländska namnet Tyr motsvarar grekiska Zeus anser forskarna att denne gud ursprungligen var himlens gud. Vissa nordgermanska folk dyrkade enligt Tacitus gudinnan Nertusmoder jord, som i Norden motsvaras av guden Njord.